biominnen
På Bagel&Lemonad så finns Karins alla biobesök dokumenterade. Det blir som en roadmovie i biosalongsformat.
Från början sparade jag alla mina biobiljetter. På vår biograf, där jag växte upp, så gick det en film i veckan vid tre olika tillfällen. Vilket var ungefär en månad eller två efter det att filmen haft Sverigepremiär. Så man gick på den film som råkade gå just då oavsett tycke eller smak för filmen. På baksidan på biobiljetten skrev jag vem jag sett filmen med och vad jag tyckte om filmen. Jag hade sparat varje biobiljett från att jag var tretton till dess att jag var kanske arton i en sorterad hög i plånboken. Som förövrigt var stor som en minihandväska och cerise i bästa åttotalsanda. Men sedan fick jag höra att samlingen var skräp och jättefånig av en person vars åsikter betydde mycket då, så allt åkte i papperskorgen.
Det är lite knäppt, men det är en av de få saker som jag ångrar att jag har kastat. För det går ju verkligen inte att återskapa.
Ha ha, jag hade också en cerise plånbok. Som jag klistrade idolbilder från Frida på (man fick ett ark med klistermärken på schyssta artister som Paul Rein när man köpte tidningen). Och jag samlade på biobiljetter ända upp i 18-årsåldern. Jag klistrade in dem i en bok och satte betyg på filmerna och skrev vilka jag varit på bio med, så ambitiös var jag! Jag har boken kvar. Har tänkt att jag borde ha fortsatt men av någon anledning slutade jag.
|